Andra sidan av tröskeln

Inledning

Jag bor på andra våningen i en 2:a sedan tio år tillbaka. Kvinnan som bodde här innan mig gillade växter, eftersom att i princip varenda yta var täckt med de.

Jag minns hur grönt & levande det kändes i lägenheten innan jag flyttade in. Idag har jag inga växter, jag har andra saker istället.

Mitt hem

Det var bara lite stökigt så länge jag kan minnas, inga tecken på samlarsyndrom. Det var ju trots allt mina saker, som jag dessutom hade plats för. Jag brukar läsa dagstidningen & lägga den i tidningshögen för senare återvinning. Online beställningar förekom allt oftare & när jag fått paketet så brukar jag lämna kartongen framför ytterdörren för att källsortera senare.

Men "senare" gick från att vara obligatoriskt till ett flexibelt koncept. Det blev allt svårare att ta sig runt i lägenheten, gången till köket & badrummet hade högar längsmed väggarna. Jag tänkte att alla har det lite rörigt hemma, men att min röra bara var lite mer envis.

Mitt förfall

Strax efter så kom COVID & världen tystnade. Mina syskon ringde inte en enda gång. "De är upptagna" tänkte jag. Tystnaden hemma tätnade mer & mer med tiden, så jag beställde mer grejer. Köksredskap som jag ändå aldrig använde, en bok som jag redan hade läst.

Sakerna gav mig något att se fram emot & kartongerna började staplas up mot ytterdörren som ett monument av mina transaktioner.

En morgon i höstas vaknade jag till en tung, rutten doft som kom ifrån en flera dagar gammal takeaway-låda jag hade glömt på mitt nattduksbord. Jag klev upp för att ta hand om maten när min fot fastnade på en påse med kläder. Jag snubblade & slog i mitt dåliga knä.

Där befann jag mig, med handen mot dörrkarmen & en obeskrivlig smärta i mitt knä medan jag andades in den ruttna stanken. Jag riktade min blick mot den smala gången som jag måste klämma mig igenom för att komma in i köket. "Ingen förstår, ingen har någon aning om hur det är här inne" tänkte jag.

Min insikt

jag blev medveten om hur jag vanvårdat mitt hem. Doften fick mig att inse resten, de läckande sopsäckarna i hallen, sättet jag behövde gå sidledes för att komma in på toaletten. Det tjocka lagret med damm som befann sig överallt. Jag fick nog & bestämde mig för att slänga en soppåse, bara en. Jag fyllde en påse med matresterna på nattduksbordet & gick med den till ytterdörren.

Att öppna ytterdörren var en utmaning, eftersom att den skrapar upp mot allt skräp på golvet. Jag var tvungen att dra upp den med hela kroppen för att skapa ett tillräckligt brett utrymme att klämma sig igenom.

Den dagen stod jag på tröskeln med soppåsen i handen, & tittade ut på den rena & ljusa dörrmattan i trapphuset. Ironiskt nog stod det "Välkommen", även fast jag har slutat bjuda hem folk.

Jag inbillade mig att min granne skulle gå ut & lägga märke till mig & den mörka grottan bakom mig. Hela min kropp fylldes med känslor av skam. Det kändes som att jag stod på kanten av en klippa, så jag klev in igen, stängde dörren & lade ner påsen precis innanför dörren. Jag slängde aldrig någonting den dagen.

Mitt misslyckande

Misslyckandet gjorde allt värre. Om jag inte kan gå ut med en påse nu, hur ska jag kunna tackla resten överhuvudtaget? Lägenheten kändes inte som ett hem längre, mer som en kammare fylld med alla mina misstag.

Jag slutade även bjuda in familj & vänner till mitt hem. Jag gjorde ursäkter som att jag var sjuk eller upptagen. Min skam hade förvandlats till en fysisk vägg som stängde in mig, tjockare än väggen skapad av sopor & kartonger.

Isolationen & prylarna började kännas som samma sak. Jag kunde sitta i min fåtölj & tänka, "Jag har ingen framtid, så jag sparar saker". Det var inte en sorglig tanke, det var faktumet.

Min verklighet

Det enda verkliga nu är ljudet från ytterdörren när den skrapar längs golvet. Den ömtåliga gången till kylen. Vetskapen av att mina knän inte kommer bli bättre & att röran aldrig kommer förbättras av sig själv.

Jag bor ensam utan familj eller vänner. Ibland, på en bra dag så fyller jag en påse & lämnar den i hallen framför ytterdörren.

Det är min lilla gest av hopp som inte kräver att jag öppnar dörren. De sitter bara där, som ett löfte till en bättre variant av mig själv som kanske en dag klarar av att bära de över tröskeln.